Kommunfullmäktige 28 nov 2012

Jerker Nilssons anförande i kommunfullmäktige den 28 nov.

 

Ordförande, ledamöter och åhörare.

Jag får börja med att tacka maxialliansen för deras insikt om att man inte kan driva kommunens budget, och vad värre är, invånarna, anställda och omsorgstagare, till ruinens brant fullständigt. Så tack för att t o m ni som gick till val på att inte höja skatten inser det oundvikliga. Även om det var flera år försent och kostat blod, svett och tårar på de som ska försöka leva i konsekvenserna.

Vänsterpartiet har valt att ställa sig bakom socialdemokraternas budget, eftersom den kommer närmare att uppfylla de kommunövergripande mål som finns angivna vid den kommunövergripande verksamhetsidén.

Sen valet 2006 har på många sätt de kommunövergripande målen svikits och inte följts särskilt väl.

Visserligen har vi fått en viss ökad befolkning. Men den kunde varit betydligt högre om vi följt vetenskapligt bevisade anledningar till varför folk väljer att flytta till mindre orter, inte bara i Kronobergs län, utan i hela världen. En av de senaste undersökningarna jag läste om var OECD:s rapport över Kronoberg, som konstaterade att det behövs jobb, bostäder, bra infrastruktur och bra skola- och barnomsorg.

Som jag tror att alla kommuninvånare har konstaterat så har Älmhults kommun inte längre en tillräckligt väl finansierad skola- och barnomsorg längre. Det är ofta, som bl a berörts idag och kommer att beröras igen, som skola- och barnomsorg hamnar i media och det är ändå bara de saker som kommer fram, som inte föräldrar med omsorg om sina barn väljer att hålla tyst med.

Vi i Vänsterpartiet har varit ute hos ett antal skolor och förskolor, och har betydligt fler kvar att besöka. Det är en i princip samstämmig kör av anställda som berättar om hur de går på knäna. De som har varit anställda i flera årtionden har sett hur det har försämrats allt eftersom, i synnerhet under de senaste åren. Det var ingen som trodde att föräldrar som hämtar eller lämnar barn skulle känna sig tvingade att hjälpa andras barn på toaletten, för att personalen är för få.

Det handlar enligt deras mening om mer barnpassning och mindre och mindre pedagogisk verksamhet. Det som spelar störst roll för verksamheten är barngruppens individer. Får man in en enda individ som är lite mer störande, så faller hela planeringen och man får det svårt att hantera övriga elever som också behöver uppmärksamhet.

Man har oerhört lite tid över till planering av den pedagogiska verksamheten, vilket i sig påverkar utförandet av den. De flesta tycker bra om den utökade dokumentationen. MEN de konstaterar också att det är den som får stryka på foten, för någon utökad tid att hinna med den på har de inte, och de vill prioritera verksamheten med barnen. Det gör att man inte kan uppfylla grunderna i verksamheten ”för ett livslångt lärande” eller en ”erbjuder barnen en god pedagogisk verksamhet där omsorg, fostrande och lärande bildar en helhet.”

På vissa ställen har man lyft fram att man upplever sin ekonomi så dålig att ekonomiska bidrag från föräldraföreningarna inte går till något som ger guldkant på verksamheten som är tanken, utan till löpande verksamhet.

När den här typen av verksamhet får för lite resurser så blir det dålig reklam och de som är mest flyttbenägna är människor som har barn som inte börjat skolan eller som planerar för barn inom kort. Kort sagt så tappar vi potentiella skattebetalare och trevliga innovativa invånare.

Vad värre är att vi också tappar vettiga chefer och begåvade anställda, som är de som lyckats hålla verksamheten vid liv. Så sent som idag i en av lokaltidningarna idag konstaterar en av kommunens f d lärare att undervisningen och barnen kommer i sista hand och alltid drabbar elever och lärare.

Det finns ingenstans något som tyder på att så här långt att man följer utbildningsnämndens verksamhetsidé där citat: ”Alla barn och elever utvecklar sin fulla potential” eller ”med en positiv självbild och framtidstro”.

Kollektivtrafiken har vi visserligen blivit begåvade med en gratis skjuts mellan stationen och Ikea-varuhuset, men förbättrad kollektivtrafik finns det mycket kvar att önska, där alla de miljoner Haganäsleden kommer att kosta hade gjort bättre nytta. Visserligen kommer det en station för pendeltåg till Diö, men det är snarare en satsning från regionen än från kommunen som ska tackas för det.

Vad det gäller ökad folkhälsa så talar vi för döva öron, när det gäller att öka möjligheten att att även i vissa ytterområden ska finnas möjlighet att få motionera även under den mörka årstiden.

Ökad medborgardialog blir ännu ett område där majoriteten misslyckats. Jag tycker visserligen det var ett gott försök med Debatt-Älmhult, på kommunens hemsida. Men t o m Peltola tycks ha gett upp, eftersom jag inte hört henne tjata på politikerna att gå in och bemöta det lilla fåtal av medborgarna som hittar dit.

Jag har, för flera månader sen, i ett mail uppmanat fullmäktiges ordförande, att kontakta SKL:s experter på medborgardialog. Tyvärr har han inte velat svara på det än så länge, utan bara i förbifarten nämnt att det var ett långt mail. På samma lite nonchalanta sätt så valde ni att rösta ner den möjlighet man har i landstinget idag, att se på fullmäktige från hemsidan, trots låg kostnad och många möjliga gratislösningar. För att se vad politikerna i den enda folkvalda församlingen gör, eller låter bli att göra.

Hur blev då ekonomin så här urusel i Älmhult? Det går inte att enbart skylla på att man till dumdristighetens gräns ville ha länets lägsta skatt.

Och det går knappast att som Peltola, i en av lokaltidningarna idag, säga att vi ”inte har betydande ekonomiska svårigheter. Vi går ju på plus totalt.” och därför söker hjälp hos SKL.

Att vi går på plus beror enbart på återbetalda försäkringspengar på 15 miljoner. De pengarna är alla kommunens anställda som i sina avtal fått inbetalt för försäkringar istället för löneökningar. Det är milt sagt illavarslande att en hel kommuns budget fungerar på grund av tur.

En stor anledning till att kommunen har ekonomiska problem beror på den borgerliga regeringen, även om många inte inser det.

De statliga bidragen, som i Älmhults kommun är ca 15% eller drygt 100 miljoner, är betydligt lägre än de hade varit vid en rödgrön regering. Socialnämndens klientel har minskat från de traditionella missbrukarna, till vanliga men utförsäkrade människor, som inte har sjukförsäkring eller A-kassa kvar att leva på. Det är vi som kommun och de som är i mest utsatt läge som får betala jobbskatteavdragen.

Många kommuner, även borgerliga, har valt att skriva protestbrev till regeringen. Trots att de ledande politikerna här tycks ha god kontakt med många ministrar och riksdagsmän så lyser det med sin frånvaro här.

Jag vill också påpeka att flera ekonomer inom kommunen, vid mer än ett tillfälle, som alla vi politiker hört, påpekat att friskoleetableringarna i kommunen är en märkbar anledning till att det är svårare att få ekonomi att gå ihop inom utbildningsnämnden. Både via elevpengen och via den markant ökade tiden som tjänstemännen får lägga ner både vid ordinarie arbete och via den stora mängd av överklagande som gjorts.

Det som bekymrar mig absolut mest med det här är framtiden. För som flera forskare har konstaterat så är det mer ekonomiskt jämlika samhällen som är tryggast och säkrast, även för de bäst ekonomi att leva i. Läs gärna Richard Wilkinson och Kate Picketts ”Jämlikhetsanden”, som jag gärna lånar ut.

Den politiken som maxialliansen för i Älmhult går åt motsatt håll, för de som kommer att lida mest av nedskärningar är inte de med bäst utbildade föräldrar, som har högst inkomster. Utan de som ligger på marginalen eller t o m under den.

Och ojämlikhet skapar alltid tragedier.

För att avsluta det här med ett citat av Susanna Alakoski, från boken ”Oktober i fattig-Sverige”:

”Fattigdom är och förblir en skuggbild för oss som har upplevt den. Vi vet dess landmärken. Den är våldet på gatorna, den är stölderna. Fattigdomen hotar, den begår ibland mord. Fattigdom är att inte ha talan, inflytande. Sådana upplevelser bygger inte ett socialt hållbart samhälle.”