Pride borde få vara en fest för frihet och kärlek

Vi önskar att Pride 2017 i Älmhult den 1 juni bara skulle kunna vara en härlig fest för frihet, lust och kärlek. Men tyvärr är behoven större än på länge av manifestationer för hbtq-personers rättigheter.

Taiwan blev nyligen det 23:e landet som tillåter samkönade äktenskap. Argentina, Malta och Irland har infört moderna lagar för transpersoner. I Beirut genomför man sin första Pride-festivalen. Runt om i världen går modiga hbtq-aktivister ihop för sina rättigheter och inte sällan lyckas man förändra både sina samhällen och lagstiftningen.

Samtidigt ser vi i flera delar av världen hur förtrycket mot hbtq-personer hårdnar. I Tjetjenien har myndigheterna samlat ihop hbtq-personer i koncentrationsläger och torterat flera till dötts. I Syrien och Irak kastar Daesh påstått homo- och bisexuella män från hustak. I ett 80-tal länder är samkönade relationer förbjudna.

De senaste åren har antalet hbtq-flyktingar ökat till Sverige. Man flyr från förföljelser och övergrepp, för att man riskerat fängelsestraff eller till och med mord på grund av sin sexualitet eller könsidentitet.

I juni förra året röstade riksdagen genom en ny tillfällig asyllagstiftning. Den skapar otrygghet för de flyktingar som kommit till Sverige, splittrar familjer och tvingar fler flyktingar att ta den farliga vägen över Medelhavet när de lagliga vägarna begränsas. Men den nya asyllagen slår också hårt mot hbtq-flyktingar som kommer till Sverige.

Genom den nya lagen avskaffades möjligheten att få asyl som ”övriga skyddsbehövande”. Det var relativt få flyktingar som fått asyl på denna grund, men just hbtq-flyktingar har varit tydligt överrepresenterade i denna grupp. RFSL uppmärksammade i sitt remissvar att hbtq-flyktingar skulle drabbas särskilt hårt av denna lagändring, men en majoritet i riksdagen valde att inte lyssna.

Många hbtq-flyktingar vittnar om otrygghet på sina asylboende. Allt för många tvingas bo tillsammans med just de landsmän eller till och med de familjemedlemmar man flydde från. Det har varit uppenbart att många av de lycksökare som startat asylboende de senaste åren varit lång mer intresserade av kortsiktiga vinster än att se till att personalen har rätt kompetens och att hbtq-flyktingar kan erbjudas en trygg miljö.

Samtidigt berättar många hbtq-flyktingar om att de tolkar de möter saknar kompetens att översätta ofta svåra och privata berättelser om sexualitet, könsidentitet och kärlek. Allt för ofta har tolkarna till och med själva gett uttryck för homo- och transfobi.

Att den nya asyllagstiftningen innebär att färre hbtq-flyktingar får en fristad och att fler avvisas till länder där hbtq-personer förföljs var ingen hemlighet när riksdagen fattade sitt beslut. En tydlig majoritet valde trots det att rösta för den. Politiker, statsråd och riksdagsledamöter från S, M och MP har mycket att förklara när de vill dansa i Pride-paraden.

Tyvärr är behoven större än på länge av politiska manifestationer för hbtq-personers rättigheter. Ska vårt land verkligen vara ett land som står upp för hbtq-personers rättigheter behöver den tillfälliga asyllagen rivas, hbtq-flyktingar erbjudas trygga asylboende och kunniga tolkar och vårt land behöver bli en fristad för den som flyr undan homo- och transfobi.

Hans Linde, Riksdagsledamot och talesperson för hbtq-frågor (V)

Jerker Nilsson, Gruppledare Vänsterpartiet Älmhult, ledamot regionfullmäktige Region Kronoberg