De rödgrönas budget innehåller en satsning på socialnämnden och utbildningsnämnden, eftersom det är kommunens kärnverksamhet och något som direkt berör människors välmående, i exempelvis förskolor och äldreomsorg.

Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiets budget har förslag på effektiviseringar. Men det är förslag på eventuella effektiviseringar från förvaltningarna, som inte ska gå ut över kommuninvånarna, och inte några krav att genomföra dem till varje pris, utan det ska diskuteras politiskt först..

Sverigedemokraterna har tidigare sagt sig värna om socialnämnden och utbildningsnämnden, men valde att under Kommunstyrelsen lägga rösten på alliansens budget.

I sitt eget nyligen utskickade budgetförslag har man dessutom sagt att man bara vill satsa halva beloppet av vad Vänsterpartiet, S och Mp vill satsa på unga och gamla.

De senaste åren har det redan genomförts stora och allt annat än lätta effektiviseringar för Socialnämnden. Det gör det orimligt att begära ännu mer press på redan hårt pressade yrkesgrupper, barn och omsorgstagare. Det enda Sd skriver i sin budget är ”Åtgärder för att slippa skattehöjningar”. Men vilka åtgärder det handlar om berättar man inte.

I vårt fall är de pengarna dessutom öronmärkta till just socialnämnden och utbildningsnämndens verksamhet, som är kommunens kärnverksamhet.

Om Sd i slutändan, efter deras egen budget blivit nedröstad, röstar för den borgerliga budgeten, så kommer det att gå ut över anställda i hemtjänsten och äldreomsorgen och alla de människor de jobbar för, som man borde värna om istället.

Den borgerliga budgeten vill spara 19 miljoner jämfört med vad vi röd-gröna partier vill göra. Menar verkligen Sverigedemokraterna att de tror att de anställda kan dra ner på så mycket mer än de redan gjort, att man kan spara in hela 19 miljoner kronor till? Det är nämligen vad 50 öres skattehöjning ger i tillskott till kommunkassan, som är öronmärkta till det Sd påstod sig vilja satsa på.

Sverigedemokraterna i Region Kronoberg tänker betydligt klokare. De är för en skattehöjning för att få verksamheten att fungera, för de inser att man inte kan slå mer på redan hårt pressad personal!

Jerker Nilsson, Vänsterpartiet Älmhult

Vi önskar att Pride 2017 i Älmhult den 1 juni bara skulle kunna vara en härlig fest för frihet, lust och kärlek. Men tyvärr är behoven större än på länge av manifestationer för hbtq-personers rättigheter.

Taiwan blev nyligen det 23:e landet som tillåter samkönade äktenskap. Argentina, Malta och Irland har infört moderna lagar för transpersoner. I Beirut genomför man sin första Pride-festivalen. Runt om i världen går modiga hbtq-aktivister ihop för sina rättigheter och inte sällan lyckas man förändra både sina samhällen och lagstiftningen.

Samtidigt ser vi i flera delar av världen hur förtrycket mot hbtq-personer hårdnar. I Tjetjenien har myndigheterna samlat ihop hbtq-personer i koncentrationsläger och torterat flera till dötts. I Syrien och Irak kastar Daesh påstått homo- och bisexuella män från hustak. I ett 80-tal länder är samkönade relationer förbjudna.

De senaste åren har antalet hbtq-flyktingar ökat till Sverige. Man flyr från förföljelser och övergrepp, för att man riskerat fängelsestraff eller till och med mord på grund av sin sexualitet eller könsidentitet.

I juni förra året röstade riksdagen genom en ny tillfällig asyllagstiftning. Den skapar otrygghet för de flyktingar som kommit till Sverige, splittrar familjer och tvingar fler flyktingar att ta den farliga vägen över Medelhavet när de lagliga vägarna begränsas. Men den nya asyllagen slår också hårt mot hbtq-flyktingar som kommer till Sverige.

Genom den nya lagen avskaffades möjligheten att få asyl som ”övriga skyddsbehövande”. Det var relativt få flyktingar som fått asyl på denna grund, men just hbtq-flyktingar har varit tydligt överrepresenterade i denna grupp. RFSL uppmärksammade i sitt remissvar att hbtq-flyktingar skulle drabbas särskilt hårt av denna lagändring, men en majoritet i riksdagen valde att inte lyssna.

Många hbtq-flyktingar vittnar om otrygghet på sina asylboende. Allt för många tvingas bo tillsammans med just de landsmän eller till och med de familjemedlemmar man flydde från. Det har varit uppenbart att många av de lycksökare som startat asylboende de senaste åren varit lång mer intresserade av kortsiktiga vinster än att se till att personalen har rätt kompetens och att hbtq-flyktingar kan erbjudas en trygg miljö.

Samtidigt berättar många hbtq-flyktingar om att de tolkar de möter saknar kompetens att översätta ofta svåra och privata berättelser om sexualitet, könsidentitet och kärlek. Allt för ofta har tolkarna till och med själva gett uttryck för homo- och transfobi.

Att den nya asyllagstiftningen innebär att färre hbtq-flyktingar får en fristad och att fler avvisas till länder där hbtq-personer förföljs var ingen hemlighet när riksdagen fattade sitt beslut. En tydlig majoritet valde trots det att rösta för den. Politiker, statsråd och riksdagsledamöter från S, M och MP har mycket att förklara när de vill dansa i Pride-paraden.

Tyvärr är behoven större än på länge av politiska manifestationer för hbtq-personers rättigheter. Ska vårt land verkligen vara ett land som står upp för hbtq-personers rättigheter behöver den tillfälliga asyllagen rivas, hbtq-flyktingar erbjudas trygga asylboende och kunniga tolkar och vårt land behöver bli en fristad för den som flyr undan homo- och transfobi.

Hans Linde, Riksdagsledamot och talesperson för hbtq-frågor (V)

Jerker Nilsson, Gruppledare Vänsterpartiet Älmhult, ledamot regionfullmäktige Region Kronoberg