Jerker var i början på oktober iväg på Vänsterpartiets KoLa-dagar.

Jag var som representant för Vänsterpartiet Kronobergs Landstingsgrupp, under Kommun- och Landstingsdagarna i Västerås. Det är en konferens med seminarier och föreläsningar som först och främst riktar in sig på kommun- och landstingspolitiker. Själv kände jag inte ens till att KoLa-dagarna existerade för bara någon månad sen och hade rätt lågt ställda förväntningar och visste rätt lite vad som väntade mig.

Därför blev det en väldigt positiv överraskning över att få vara där i två dagar. Tvärtemot vad jag trodde så var det inte så mycket själva föreläsningarna och seminarierna som var det som var bästa, utan det rent socialt positiva att få träffa fler vänsterpartister.

Det är rätt lätt tror jag för ett litet parti i en liten kommun med få aktiva vänsterpartister att uppleva att vi är få få, men att ha 250 stycken aktiva politiker på ett och samma ställe skapade en utmärkt känsla av att vi faktiskt inte är så få, i antal räknade, och att vi kan lära av varandra.

Själv träffade jag en stor andel politiker som var allt från de som undertecknad och inte har så mycket att säga till om, till några av partiledarkandidaterna.

Att låta oss ”vanliga dödliga” politiker få träffas, och inte minst träffa de i partitoppen, skapar onekligen lite känsla av att vara på plats där något händer och faktiskt få en chans att utbyta sociala kontakter, tankar och få lära sig mer om hur man löser olika problem och vilja att driva politik, som kan dyka upp i Älmhult och Kronoberg, på andra ställen.

Personligen tyckte jag det var roligt att lägga märke till att flera av partiledarkandidaterna var sociala och vänliga nog att ta sig tid att prata med vanliga dödliga och dessutom kom ihåg att de fört diskussioner på nätet och kom ihåg vem man var. Något jag tror har lättare att hända i ett litet parti än i ett av de större.
Utöver att riskera att bli bländad av deras ”kändisskap”, så tycker jag ändå att det åtminstone i teorin finns en möjlighet, via internet, twitter och Facebook, att faktiskt komma närmare både rikspolitiken och någonstans i teorin kunna påverka politiken högre upp också. (I praktiken finns det naturligtvis fler håll det kommer påverkan ifrån som påverkar mer än gemene man kan göra.)

Tack vare internet och sociala medier så går det att kapa av flera mellanled för informationen, vilket gör den snabbare och förhoppningsvis mer rättvisande och det går exempelvis.

Ett exempel är Ulla Andersson, som i mitt fall gick att skriva ett kort meddelande till på Facebook och faktiskt få svar av henne. Jag konstaterade att hon dessutom låter sig påverkas av medlemmarna, när hon byter från negativ till positiv vad det gäller det delade ledarskapet, med hänvisning till att hon lyssnat på många av partikamraternas argument.

Ska jag kritisera någonting kring de här dagarna, för allt var naturligtvis inte så bra som det kunnat vara.
Utan att nämna några namn, även om alla ämnen jag såg som det skulle föreläsas om var i princip intressanta, så var det några av de föreläsare jag såg eller hörde talas om som alldeles säkert var bra på sina ämnen, men var för dåliga föreläsare för att kunna sprida kunskaperna vidare.

Den bästa föreläsaren i sig, som jag inte höll med hela tiden, var Gertrud Åström, som föreläste om Kvinnor i politiken:

Jag är väl medveten om att Vänsterpartiet är, och tycks förbli, partiet som värnar om de grupper i samhället som har det svårast. Det har jag inga problem med heller. Det är de svaga gruppernas välfärd som talar om hur bra ett samhälle är.

Men, och det är ett väldigt stort MEN, man kan inte så totalt ignorera alla andra ämnen som också är viktiga, även om det hela sammanfaller med satsningen på äldrevård som Vänsterpartiet är igång med nu.
Jag saknade inte bara här, utan ofta annars också, lite mer seriös och utarbetad politik kring företagande. Tidigare så har Vänsterpartiet varit ute med några enstaka bra saker, som att inte ha karensdagar för småföretagare. Men det är för lite för att bli riktigt trovärdigt.

Någonstans så tyckte jag att det märktes rätt väl vid Rossana Dinamarcas utfrågning, att det enda som kom upp var kring de barn som har problem i skolan. Hon fortsatte att tala om att Vänsterpartiet inte kan gå på alla problem i samhället för att vinna framgång och få mer röster, utan ska koncentrera sig på de områdena där de är bäst. Jag vill minnas att Framtidskommissionen kom fram till något liknande i sina slutsatser.

Personligen tror jag det är ett feltänk. Ska man vara ett trovärdigt parti så måste man ha goda tankar och planer kring hur man ska förändra och driva allt som man förväntas påverka som styrande politiker på rikspartiet.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kom in på det mycket bättre. Någonstans så är alltid grunden för allt som ska göras i ett samhälle ekonomin. Hur tråkigt och osexigt ekonomi än är, jämfört med att hjälpa utsatta människor till ett bättre liv, så krävs det en fungerande ekonomi, i synnerhet när världsekonomin är i rejäl kris, för att alls kunna avdela pengar till de som behöver det.

Min gode vän Erik Edwardson uttrycker det mycket väl i ett privat mail efter att ha sett inspelningarna på alla partiledarkandidaterna:

Det duger inte enbart att lyfta feminism och antirasism när kapitalismen krisar, Sjöstedt har rätt – det är klimatkrisen (e g miljökrisen eftersom det också handlar om sådant som biologisk mångfald och annat) och den ekonomiska krisen som är de stora frågorna. Om vi inte har svar där har vi inget större existensberättigande som parti. Ohlys tjatande om att han inte vill ha delat ledarskap börjar få mig att bli för det med argumentet att organisationen behöver ruskas om och det gamla gardet behöver åka på ett nederlag på kongressen. Hoppas verkligen det blir Ulla och Jonas!

Jag kan bara säga att jag delar Eriks åsikt fullt ut här. Har partiet drivits i en viss linje nu i ca 10 år så kommer det inte att fungera bra med politiker som fortsätter att driva partiet likadant och som bara har idéer inom vissa områden. Det behövs ruskas om och förändras radikalt så att något händer och vi behöver visa framfötterna även på de områdena vi är påstått dåliga.

Det gjorde att jag saknade en del seminarier vid KoLa-dagarna. Även om jag som sagt mycket väl förstår varför man koncentrerar sig kring de ämnena som berör äldrevårdssatsningarna, så fanns det några andra ämnen också. Konstigt nog så har jag träffat några stycken hårt arbetande ensam- eller fåmansföretagare som är Vänsterpartister. Varför inte vända sig till dem och be om uppslag? Det räcker inte med att bli det nya landsbygdspartiet, vi behöver bli bra på betydligt fler områden för att öka trovärdigheten. Vi behöver ha trovärdiga svar på alla frågor ett parti ska förväntas kunna ha, för att slippa påstås vara ett en- eller fåfrågeparti.

Det är mer än en människa jag har hört saga att vi säkert är bra för sjuka och arbetslösa. Men varför lyckas vi inte förklara varför vi är bra för de allra flesta och varför lyckas vi inte få ut att ett jämställt samhälle är ett samhälle som är bra för alla, eftersom minskade sociala klyftor t ex får ner kriminaliteten?
En sak till vad det gäller partiledarna. En av de sakerna Framtidskommissionen kom fram till var nödvändigt, var att nå ut till mer vanligt folk, gärna inom LO-kollektivet.

Till det behövs förebilder som inte är akademiker eller studerande. Jonas Sjöstedt är en metallarbetare som jobbat på Volvo och Ulla Andersson är gammal förskolelärare (som visserligen inte tillhör LO-kollektivet men borde göra det). Ytterst vanliga arbeten för båda två, som visar på att de är vanliga människor som kommer ihåg vanliga människors problem. För visst behöver vi vara ett parti för majoriteten av befolkningen och inte bara för de absolut längst ner på samhällsstegen.

Om barnfattigdom

Om jag ska försöka, i den här långa texten, komma tillbaka till KoLa-dagarnas och några av de seminarium och föreläsningar jag faktiskt gick på.

Att barnfattigdom finns och bör bekämpas tror jag alla vänsterpartister är medvetna om och att den påverkar alla negativt på både lång- och kort sikt. Men de tog upp några saker man kan göra för att motverka barnfattigdomen.

Samhället ska försöka ge så mycket som möjligt gratis till alla barn. Som god vård/barnpsyikatir, glasögon, medicin, ungdomsmottagningar, fritids m m Gärna frukost i skolan, avgiftsfria kultur- och musikskolor, förstärkt vuxenutbildning, som gynnar barnens föräldrar som ofta är orsaken till barnfattigdomen, ha max 20 elever per klass, låta barnen bestämma mer över skolans fysiska utformning gör att de känner mer ansvar och förstör mindre.

Ha barnomsorg som motsvarar kravet på arbetstider, så att föräldrarna verkligen kan jobba och ta vilka jobb som helst. Ta bort t ex vårdnadsbidrag så att alla barn kan få komma ut i förskolan och påbörja en tidigare utveckling.

Skapa lagändringar så att kronofogde och socialtjänst måste samarbeta innan vräkningar eller utmätningar.
Även en förälder som inte har barn som bor hos sig ofta påverkas barnet negativt om föräldern plötsligt inte har något hem alls och aldrig kan ta emot barnet.
Försök ha låga inträden eller gratis inträden på bad och liknande.
Se över fritidsbidragsreglerna så att föreningar som inriktar sig mot barn ges större möjlighet att få med de barn till fattiga föräldrar som har svårast att hitta till föreningsverksamheten.
Underlätta spontanidrott och ha lekplatser, isbanor, utegymnastikredskap och gärna en utrustningsbank, så att barn inte blir hemma för att just de inte har några skridskor att följa med på friluftsdagarna med.

Vinster i välfärden

Från början finns det oftast många mindre privata alternativ inom t ex äldreomsorgen. Men efter något år så köps de upp av stora bolag, som oftast är riskkapitalbolag, vars enda syfte är att generera så mycket vinst som möjligt till ett fåtal ägare i toppen.

62 miljarder skattepengar går till privata bolag och de betalar oftast ingen som helst bolagsskatt och pengarna går aldrig tillbaka till samhället och bryter därmed det som kallas för det ekonomiska kretsloppet, där annars pengar går tillbaka till samhället som betalar.

Även om de skattar så är de oftast så högt belånade internt och betalar så hög ränta, åtminstone officiellt sett, att de kan dra av för sina höga lån och ändå vara utan skatteinbetalningar. Ca 50% av världsekonomin går genom skatteparadis och för att stoppa dem så bör de inte bara förbjudas utan man bör även sluta investera våra skattepengar i dem. Det går även att försöka ställa krav vid upphandlingar på att man inte ska ha kopplingar till skatteparadis.

Kent Werne var en av föredragshållarna. Utöver att ha skrivit några böcker och debattartiklar så har han även en bra och informativ hemsida som tar upp de här problemen. Läs gärna om hur hur välfärdsindustrin är en vinstmaskin och vilka de stora bolagen och deras ägare samt vinster är.
Det är alltså åtskilliga miljarder som rullas ut ur landet för gott, istället för att rullas tillbaka in där de borde göra mer nytta.

Om jag ska sluta med vad KoLa-dagarna började med, så var det Lars Ohlys inledande tal, som går att läsa här.

Jag vet att jag inte var den enda som reagerade på det talet och hur det utvecklades…

Ohlys tal var lysande retoriskt sett, som jag ofta tidigare tyckt att han är – en god retoriker och bra talare, som lyfter fram hur vi är ett och samma parti och mår bäst när vi befinner oss i ett ständigt pågående demokratiskt samtal och vilka saker vi faktiskt lyckats förändra.

Men sen tycker jag det spårade ut totalt… Jag har svårt att se poängen i att han vid ett tal för kommun- och landstingsdagarna väljer att ge sig in och diskutera hur partiledarskapet ska se ut i framtiden, efter hans avgång.
Det var inte bara fel tid och plats, utan som avgående ordförande så ska man välja att vara tyst, åtminstone fram tills den dagen man avgått och är lite mer en vanlig medlem och inte en som har större möjlighet än alla andra att påverka.

Bortsett från det så har han fel i att fördelarna, t ex i media, inte stämmer. Det räcker att dina två partiledare är i södra Sverige och i norra Sverige, så har du minst två lokala tidningar som skriver om att partiledaren har kommit till området för besök. Lägg till det lokala radio- och tv-kanaler, som gärna plockar upp nyheten om de gånger en partiledare besöker orterna för deras utgivningsområde.
En partiledare tar media alltid upp. Det är per automatik ett ansikte nästan alla tittare och läsare känner igen och som i sig har ett större nyhetsvärde än alla andra aktiva politiker i ett litet parti.

Jag vet att han hävdade när han talade, vilket jag inte kan hitta i texten, men som borde finnas i det som är filmat, att han om någon borde veta att det inte är för tungt för en person att vara partiledare.
För att senare konstatera att han som många andra män hade åldrande föräldrar som fick utnyttja sina döttrar för hjälp, eftersom sönerna gjorde annat. Vem vet, med en partiledare till vid sin sida kanske Ohly kunnat hjälpa sin pappa lite oftare, så att fadern inte helt behövde förlita sig på sin dotter?

Men att det skulle försvåra att nå ut till allmänheten med två. Det är omöjligt att förstå. Det blir nödvändigtvis inte bättre. Men sämre blir det inte.

Jag ser några bra citat hos Homopoliticus, om hur Ohly säger att det ska vara hårt koppel på partiledaren och att han inte ska gå före och bestämma. Jag minns också att han nämnde något om hur man är ett parti, att man ska agera som ett sådant och att man inte ska hugga partikamrater i ryggen, att det ska vara högt för demokratin inom partiet och så vidare…

Det är ju synd att Ohly själv väljer att vägra gå i koppel, helst vill bestämma själv, väljer att riskera att starta fraktioneringar av partiet och hugga alla oss som tror på det delade partiledarskapet i ryggen.
Ska jag dra någon slutsats av Ohlys 10 år vid makten så är det att han har visat vad hans teorier om hur partiet ska drivas gör. Att det stannar kvar vid 5-6%, fram tills den dagen diskussionen om en ny partiledare, och kanske två, kommer fram.

Så ja, kanske ska vi lyssna på Ohly och tänka på hur han drivit politiken och debatten, och sen välja att göra på något helt annat sätt.

Med en kvinna som Ulla Andersson och en man som Jonas Sjöstedt vid det gemensamma rodret framåt, som har insett att det när den ekonomiska krisen slår som hårdast är där allting börjar och slutar oavsett vilka frågor det gäller.

(Jag inser här att jag inte nämnt Hans Linde alls. Det beror på att mitt tåg gick strax efter han börjat tala och jag har inte mycket att säga om hans tal, men det går att se även det hos SVT-play. Personligen tycker jag han är så bra som utrikespolitisk talesman, eller varför inte nästa utrikesminister, att jag tycker att bara det är ett hinder för en partiledarpost i dagsläget. Tråkigt nog är inte utrikespolitiken särskilt viktig för att attrahera röster som i mina ögon är den viktigaste frågan att lösa.)

 

Jerker Nilsson

Uppdaterades: 27 okt 2011