Tidigare idag postades anförandena jag höll inför omröstningen om våra två motioner vid måndagens kommunfullmäktige i Älmhult:

Anförande inför omröstningen för vår motion, Motion om verklig valfrihet.

samt

Anförande inför omröstningen av Motion om elljusspår i Liatorp.

Det var på många sätt en intressant diskussion som uppstod, som blev oerhört tydlig för den som var där.

Det mest tydliga av allt är att allianspartierna enbart är intresserade av att inte höja skatten. Kosta vad det kostar vill.

Flera gånger hänvisade man till att man inte kan satsa pengar hur som helst och att man måste ta ansvar för kostnaderna, vilket de tycker att de gör.

Men frågan är om de tar ansvar för konsekvenserna av allt som inte utförs för de skattepengar de inte får in när de hela tiden envisas med att ha länets lägsta skattesats?

Med rätt enkla medel och till relativt låga kostnader, kostnader som dessutom har goda möjligheter att betala sig i längden, så väljer man att avslå våra motioner.

Trots att de har goda möjligheter att öka folkhälsan, få människor att må bättre både fysiskt och mentalt samt kan få fler människor att vilja flytta till kommunen, och även till de mindre orterna som idag har svårt att dra inflyttare.

Märkligast var ändå de irriterade kommentarerna som kommunfullmäktiges ordförande, Elisabeth Peltola, lät undslippa sig om att de tog ansvar och att vi bara lovade och lovade ökade kostnader.

För det första är det inga problem att lova mer saker, eftersom Vänsterpartiet Älmhult alltid får sina motioner avslagna. Pengarna vi har velat använda innan är med andra ord fortfarande oanvända.

För det andra tycker jag inte det är ett dyft bättre att Centerpartiet innan valet lovar mängder av saker, som jag nämner och länkar till i Anförande inför omröstningen av Motion om elljusspår i Liatorp. Man späder på politikerföraktet om att man lovar så mycket innan valet, som man sen aldrig nämner igen.

Hennes svar var att jag späder på politikerföraktet själv. Det må vara hänt, men varför ska man skjuta budbäraren, som lyfter fram deras löften? Det är knappast tidningen som skriver om ett inbrott som är skyldig till inbrottet. Inte mer än vad den är som lyfter fram andra partiers svikna löften.

Hur många saker hittar älmhultsbor bland centerns alla löften i sitt partimanifest, som man ens hört talas om efter valet? Motionsspåren i Liatorp har de inte offentligt framfört på något sätt att de ska prioriteras på något sätt.

Då tycker jag ändå att just motionsspår egentligen är en relativt liten sak. Läser man gårdagens reportage i Smålandsposten om hur vissa lärare väljer att sluta som lärare på grund av att man konstant väljer att sträva efter att ha länets lägsta skatt, så blir man rädd över hur lite omsorg de styrande i kommunen ger barn och unga.

Jag, som är ersättare i utbildningsnämnden, är en av de politiker som har varit ute i ett antal skolor i samband med nämndssammanträdena när vi ”förväntas” göra det.

De allra flesta gångerna har jag ändå valt att göra det på helt eget initativ, för att få höra så många röster som möjligt från så många skolor och förskolor som möjligt. Jag besöker gärna fler och vilken lärare eller skola som helst får gärna höra av sig.

Skolan Jennie har jobbat på har jag däremot inte varit på, men jag har träffat henne i samband med Allmänna Beredningens möte, där det är tydligt att hon varit en av alla bra lärare, som har slitit mer än de borde behövt göra.

Det som varit mest slående för min del är att de som jobbar inom skola och förskola är tillsammans med äldreomsorgens personal, den första yrkeskategori jag träffar som näst intill unisont säger att de måste ha fler kollegor för att klara jobbet. De ber inte om högre lön, som de flesta andra vill ha…

Att de inte får det beror enbart på att maxialliansens partier, inklusive miljöpartiet, har bestämt sig för att länets lägsta skatt är viktigare än länets bästa skola.

Jag är inte alls så säker på att maxialliansens politiker, som inkluderar miljöpartiet, är medvetna om problemen, trots att utbildningsnämndens ordförande hävdar annat.

Då hade man, om man har hjärta och hjärna, aldrig valt att skära ner så hårt inom skolan. Istället för att satsa på länets lägsta skatt.

Verklighet och budget att förhålla sig till? Verkligheten för det viktigaste vi har, barnen, har maxialliansens politiker i Älmhult visat att de inte alls förhåller sig till.

Vad det gäller budget så måste den självfallet läggas så att den är realistisk sett till vad som krävs för att få en fungerande skola och barn och lärare som mår bra.

Nu läggs den enbart efter att få hålla låg skatt. Kosta vad det kosta vill, även om det blir barn som drabbas.

Jerker Nilsson, ordförande

smp smp smp

Anförande inför omröstningen för vår motion, Motion om verklig valfrihet. Motionen går att läsa här.

LOV Lagen Om Valfrihetssystem är infört i Älmhult.

Valfrihet låter bra, men det enda man kan välja här är utförare av vad kommunen har bestämt ska få utföras.

Att bli äldre och/eller funktionshindrad nog att behöva hjälp av andra är inte det samma som att nödvändigtvis intellektet har förtvinat.

Jag själv som aldrig brytt mig fantastiskt mycket om städning, kommer att vara betydligt mer intresserad av att bli hjälpt några gånger i veckan till Folkets Hus för att se på bio, teater eller komma ut i naturen eller ta en fika, än att få mitt hem perfekt städat varannan vecka.

Det är sannolikt att det finns de som redan nu väljer att lägga sin kraft på städningen och inte kommer ut för att den stjäl all ork.

Det är lätt att tänka att det här är anhörigas uppgift att ta hand om. Samtidigt lever vi i en tid där vi aldrig har flyttat så långt från våra uppväxtorter som många yngre gör idag, vilket minskar möjligheterna att hjälpa föräldrarna. Det är också ett stöd till åldrande makar som försöker hjälpa varandra.

Det vi vill med den här delen av motionen är skapa verklig valfrihet, där man får välja och prioritera själv vad som är viktigast i ens liv. Sociala kontakter, kulturella upplevelser eller ett rent hem.
LOV:en är valfrihet för företagen som utför de traditionella sysslorna i äldres hem. Inte för de som får den utförd och som betalar för den och som framförallt behöver den.

Socialtjänstlagen säger att biståndets ska utformas så att det stärker ett självständigt liv. Finns det någon av er som anser att självständigt liv i princip bara innefattar livets nödtorft som dagens bistånd handlar om?

Vad det gäller att-satsen med åldersgränserna så är även det något som ökar tryggheten. Man vet att man inte kommer att bli ifrågasatt, vilket är en oro en äldre person kan ha svårt att släppa även om socialnämnden hävdar att de flesta får vad de anser att de behöver. Med vår motion vet man att det kommer att ordnas en plats åt en när man känner att man inte orkar mer.

Det är dessutom ingen hemlighet att måendet i hög grad styrs av hur man mår mentalt. Upplevelser och möten är för många ett sätt att få en chans att må bättre mentalt, något de nuvarande regelverket förhindrar.

Båda våra ”att-satser” gör att äldre får en möjlighet till bättre och tryggare mående. Något de inte bara förtjänar efter att ha byggt upp tryggheten i vårt samhälle idag. Utan något som även rent humant är vad de flesta av oss inser är något vi själva kommer att vilja ha, även om vi inte har möjligheten, oavsett om det beror på ekonomi eller möjligheter att ha nära släktingar i närheten som kan hjälpa oss.
I förlängningen finns det även en möjlighet att saluföra det här utåt, inte minst mot de inflyttare som förväntas komma hit. Det är lätt att glömma att även äldre människor genererar pengar för våra företag, skatteintäkter, samt statsbidrag, som idag är ca 40 000 kr per person.

Varför inte försöka få inflyttarnas föräldrar att få ytterligare en möjlighet att vilja flytta hit där deras barnbarn är och där det är tryggt att vara gammal?

Socialnämnden nämner att om motionen godtas så måste det utredas hur stora de ökade kostnaderna kommer att bli. De kommuner som infört de här att-satserna helt eller delvis har inte sett någon ökning att tala om. De flesta är som mina egna föräldrar som är i 80-årsåldern. De inte bara vill, utan kan klara sig själv och vill bo kvar i hemmet så länge det går.

Men de vill också känna trygghet och få möjlighet till andra saker än idag för att få ett liv som är värt att leva så högt upp i åldern som möjligt.

Jerker Nilsson, ordförande